Korsbandsskada, främre och bakre

Skribent Mikael Boije af Gennäs, leg. fysioterapeut
Uppdaterat 2017-10-27
Dela
Gilla

Hitta vårdgivare med kunskap om Korsbandsskada, främre och bakre

Korsbandsskada, främre och bakre

Korsbandsskada uppstår då främre eller bakre korsbandet, helt eller delvis brister eller går av, så kallad total  eller partiell ruptur. Detta åtföljs ofta av akuta besvär som smärta och svullnad och av kvarstående instabilitetsbesvär i knäleden.

Korsbanden är de ledband i knät som stabiliserar leden vid skjuvrörelser framåt och bakåt samt vid vridningar och i sidledsvackling.

Korsbandsskador är vanligast bland idrottare som gör en snabb riktningsförändring, men kan även uppstå efter ett trauma mot knät där det forceras i en vackling eller översträckning. Kvinnor drabbas i högre utsträckning än män.

Behandlingen av en korsbandsskada varierar beroende på skadans omfattning och individens huvudsakliga aktivitet. Dessa faktorer ligger till grund för om skadan ska behandlas konservativt med rehabilitering eller operativt. Korsbandsskada medför ofta lång rehabilitering och kan medföra långvariga problem och aktivitetsbegränsning varför både rehabilitering och eventuell operation bör handledas och utföras av kvalificerad vårdpersonal.

Korsband – Anatomi/Biomekanik

Knät utgörs i huvudsak av en så kallad gångjärnsled som tillåter oss att utföra rörelser mellan lårbenet (femur) och skenbenet/underbenet (tibia). Knät innefattar även knäskålsleden (för mer information om anatomi och skador i knäskålsleden se till exempel Patellofemoralt smärtsyndrom eller Patellaluxation). Gångjärnsleder kan i regel utföra två enkla rörelser, böjning och sträckning. I knäleden kan även en viss grad av rotation utföras mellan lår- och skenben.

Knäts gångjärnsled består av två ledytor som glider mot varandra vid böjning och sträckning. Ledens rörelser utförs främst av två stora muskelgrupper, främre lårmusklerna (quadriceps) och bakre lårmusklerna (hamstrings) där quadriceps sträcker knät och hamstrings böjer det.

Leden stabiliseras av meniskerna, två halvmåneformade broskbitar inuti leden, en ledkapsel som omsluter hela leden samt fyra huvudsakliga ledband. Ett ledband är en rep-lik struktur av bindväv som stabiliserar och håller samman två eller flera skelett-delar. Vissa ledband är styva och har näst intill ingen elastisk funktion medan andra är mer töjbara. De fyra ledbanden i knäleden är de två sidoligamenten (kollateralligament) vilka sitter på knäts in- och utsida samt det främre respektive bakre korsbandet. Kollateralligamenten hindrar att knät vacklar, viker sig i sidled. Korsbanden har en något mer komplicerad funktion. De hindrar skenbenet att glida framåt och bakåt i förhållande till lårbenet, men de hjälper även till att stabilisera leden i sidled och vid rotationer.

Symtom vid korsbandsskada

Vid skadeögonblicket upplevs ofta att knät viker sig och ett ljudligt klickande från knät, ett ”pop” hörs. Detta följs vanligen av en svullnad i knät. Svullnaden kan uppstå direkt, efter ett par timmar eller till dagen efter skadan. En svullnad som uppstår direkt eller minuter efter skadetillfället är vanligt vid korsbandsskador och ofta ett tecken på blödning inuti leden. De följande symtomen är att knät är svårt att böja och sträcka fullt ut (beroende på svullnaden) samt ger vika under belastning. Denna känsla av och faktiska instabilitet kvarstår då den akuta svullnaden har avtagit och kallas för ”giving out”-symtom och är mer påtaglig vid aktivitet som steg i sidled, rotation med belastning på benet och vid huksittande. Personen upplever att man inte kan lita på knät och att det vid vissa moment ger vika.

Initiala symtom:

  • Ljudligt klick eller ”pop” hörs vid skadetillfället.
  • Svullnad inne i knät uppstår akut (inom minuter) eller fördröjt (dagen efter).
  • Begränsad rörlighet vid sträckning och böjning av knät.

Kvarstående symtom:

  • Känsla av och faktisk instabilitet av knäleden – ”Giving out”-symtom

Så här ställs diagnosen

En klinisk undersökning i kombination med en typisk sjukdomshistoria räcker ofta för att identifiera en korsbandsskada. En beskrivning av skadetillfället med en snabb riktningsförändring eller ett trauma mot knät där det försätts i översträckning eller vacklar inåt samt att ett ”pop”-ljud hördes följt av en akut svullnad är tydliga indikatorer för korsbandsskada. Anamnesinformationen tillsammans med överensstämmande fynd vid den kliniska undersökningen ger ofta tillräckligt med information för att ställa diagnosen. Speciellt framtagna kliniska tester för att stressa korsbanden och bedöma om instabilitet och ruptur föreligger är Lachman, främre-draglåda och pivot-shift.

Beroende på tiden efter skadetillfället kan dock den kliniska undersökningen vara svår att utföra. Dagen efter skadetillfället är ofta knät svullet vilket kan medföra att de specifika testerna inte går att utföra. Det kan därför vara av stor vikt att följa upp undersökningen med tester då svullnaden har avtagit eller komplettera undersökningen med teknisk undersökning/bildundersökning för att fastställa diagnosen.

Magnetkamera undersökning (MR) är en tillförlitlig undersökningsmetod vid identifiering och säkerställande av diagnos vid korsbandsskador. Även ultraljudsundersökning kan användas för att identifiera främre korsbandsskada och har påvisats tillförlitlig. Det är dock viktigt att notera att träffsäkerheten med ultraljud avgörs av undersökarens skicklighet och utförs bäst av en terapeut med erfarenhet av undersökningsmetoden. Det finns idag ingen vedertagen undersökningsmetod för att särskilja total korsbandsruptur från partiella eller korniska skador.

När och var ska jag söka vård?

Vid en knäskada med svullnad och smärta rekommenderas att följa råden rörande akut omhändertagande vid skada av led eller muskel, de så kallade RICE och PRICE-regimen. Se stycket om egenvård.

Om knät inte går att belasta och om man misstänker att man kan ha brutit benet bör akut sjukvård uppsökas.

Om du misstänker att du har drabbats av korsbandsskada är det bra att uppsöka vård hos fysioterapeut eller ortopedläkare så snart som möjligt för att få en diagnos och lämplig vård. Fysioterapeuter med inriktning mot muskuloskeletala (tidigare ortopedisk medicin) besvär eller idrottsmedicin är ofta mest lämpade för att diagnosticera och behandla korsbandsskador eller avgöra när en individ ska hänvisas till kirurg.

Långt ifrån alla korsbandskskador bör eller behöver opereras och det finns delade mening om när i tiden efter en korsbandsskada en korsbandsoperation bör göras. De generella principerna inför operation är dock att full rörlighet i knät ska föregå en eventuell operation.

Orsak till korsbandsskada

Korsbandsskador orsakas då ledbandet översträcks. Ledbandet kan gå av helt (total ruptur) eller sträckas ut och få mindre skador (partiell ruptur). Skadan uppkommer främst i samband med sport då idrottaren snabbt saktar in och byter riktning i en löpning eller vid våld mot utsidan av knät. Skadan kan också uppkomna då knät utsätts för en snabb oväntad rörelse då knät är avslappnat eller oförberett som till exempel vid utförsåkning i en transportsträcka mellan två slalombackar. Skidan glider ner i ett spår och ett hastigt litet sidoslag, knappt märkbart, kan slå av ett korsband. De allra flesta skadorna orsakas dock av att knät vacklar inåt eller vid vridning på ett belastat knä.

Följande riskfaktorer kan ha en medföra en högre risk för korsbandsskada:

  • Knäledslaxitet (ett knä med ökat ledspel)
  • Hamstrings svaghet
  • Högt BMI (Body Mass Index)
  • Svaghet i bålmuskulatur

Hur stor inverkan dessa riskfaktorer har är ännu inte helt klarlagt.

Kvinnor drabbas i större utsträckning än män. Misstänkta orsaker till detta är:

  • Ökad quadriceps aktivering vid inbromsning.
  • Ökad valgus (kobenthet) av knät vid aktivitet (dynamisk valgus).
  • Ökad Q-vinkel (kobenthet i vila) och benlängdsskillnad.
  • Inverkan av högre halter av östrogen.
  • Skillnader i knäts interna anatomi mellan kvinnor och män.

Vilka får korsbandsskada?

Korsbandsskador är den vanligaste ledbandsskadan i knät och drabbar i störst utsträckning idrottare.  Sporter där utövaren springer i höga hastigheter och gör snabba vändningar lider störst risk, men även kontaktidrotter med risk för trauma mot knäna innebär ökad risk.

Idrotter som fotboll, gymnastik, basket, brottning och skidåkning är bland det mest drabbade. Kvinnor lider en större risk för korsbandsskada än män.

Behandling vid korsbandsskada

Behandlingen vid korsbandsskada kan vara antigen konservativ (rehabilitering) eller operativ. Valet av behandling baseras på flera faktorer bland annat ålder, aktivitetsnivå samt funktionsnedsättning.

Rehabilitering är alltid en viktig grund i behandling av korsbandsskada, både vid konservativ behandling samt inför och efter korsbandsoperation. Rehabiliteringen syftar till att öka styrka, knästabilitet och bålstyrka och innehåller både vävnadsspecifika och idrottsspecifika övningar. Rehabiliteringsträningen ska instrueras och överses av utbildad vårdgivare och i den allmänna vården är det fysioterapeuterna som är sjukvårdens specialister på rehabilitering av korsbandsskador.

Faktorer som indikerar operativ behandling:

  • Yngre individer.
  • Stor instabilitetsproblematik vid vardagsaktivitet, t.ex. att knät viker sig vid trappgång.
  • Utövande av krävande idrottsaktivitet.
  • Fysiskt krävande yrken som ställer stora krav på knästabilitet som snickare, byggnads- och takarbetare.

Faktorer som indikerar konservativ behandling:

  • Individer äldre än 55 år opereras mer sällan än yngre individer.
  • Individer som inte är idrottsaktiva eller deltar i aktivitet med stora krav på knästabilitet kan med aktivitetsmodifiering och rehabilitering uppnå goda resultat.
  • Individer som är idrottsaktiva i hög utsträckning och som har god knäkontroll kan ofta återgå till fullt deltagande i idrott utan operativ åtgärd tidigare med enbart rehabilitering än efter operation.

Dessvärre är det endast en minoritet av individer med korsbandsskada som återgår till full aktivitet, oberoende av behandlingsmetod. För de idrottsaktiva som kan delta i sin sport utan operativ åtgärd är det många som ändå behöver operation efter idrottskarriären.

Egenvård

Så kallad RICE eller PRICE-regim är viktigt vid alla akuta skador. Läs mer om akut omhändertagande efter traumatisk skada här .

I ett akut skede bör träning fokusera på att bibehålla rörligheten i leden och främja cirkulation.  Ganska snart efter skadetillfället kan rörelseträning påbörjas. Ha i åtanke att träning inte ska provocera fram smärta. Var även vaksam på tilltagande svullnad eller stelhet. Detta är tecken på för hög belastning.

Ett knäskydd eller ortos med stabiliserande skenor på sidorna av knät rekommenderas ibland vid korsbandsskada, speciellt då korsbandet inte har gått av helt utan då endast en så kallad partiell ruptur föreligger.

Övningar vid korsbandsskada

Exempel på övningar som kan vara en bra början i rehabilitering finns nedanför. Det är dock viktigt att få hjälp i rehabiliteringen av utbildad personal vid korsbandsskada och övningarna bör endast betraktas som lämplig att påbörja träningen med.

1. Släpcykel

Ligg på rygg med benen i golvet. Lyft knät och dra hälen mot sätet så långt det går. Återgå till startpositionen och försök att trycka knävecket ner mot underlaget.

Släpcykel. Övning vid korsbandsskada för att öka rörlighet och tillföra cirkulation i knäled vid skada på korsband, främre eller bakre.

2. Rakt benlyft

Ligg på rygg med båda benen sträckta. Lyft det ena benet från underlaget och återgå till startpositionen, upprepa.

3. Tåhävnignar

Stå med axelbrett avstånd mellan fötterna och stöd av en bänk, stol eller vägg. Gå upp på tå och håll jämn vikt mellan fötterna.

4. Tyngdöverföringar från ett ben till ett annat.

Stå med fötterna brett isär. Lägg över vikten på det ena benet och böj lätt i knät. Återgå till startpositionen och upprepa sedan på motsatt ben.

Kan korsbandsskada förebyggas eller undvikas?

På grund av ett stigande antal korsbandsskador, framför allt hos yngre idrottare och tjejer, samt en komplicerad och kostsam behandling, har stort fokus inom idrottsmedicinsk forskning riktats mot förebyggande åtgärder till korsbandsskador.

Idag rekommenderas ofta unga utövare av sporter, där högre risk för korsbandsskador (och andra akuta knäskador) föreligger, att utföra förebyggande träning vid två eller flera tillfällen per vecka. De förebyggande insatserna bör innehålla följande och utföras minst 2 gånger per vecka:

  • Högintensiv plyometrisk träning, dvs. snabb aktivering av muskulatur så som hoppövningar.
  • Analys och feedback av individers biomekanik och funktionella rörelseförmåga i syfte att förbättra utövarens förståelse om optimala rörelser och bästa möjliga utövande för individen.
  • Träningsprogrammen bör i kombination med övriga punkter innehålla styrketräning och balansövningar.

Knäkontroll

Det största aktuella förebyggande projektet idag kallas för projektet ”Knäkontroll”. Syftet med ”Knäkontroll” är att minimera risken för allvarliga knäskador genom att öka stabiliteten kring knä och bål. Projektet har släppt en mobil-app inriktad mot tränare och utövare av sporter som lider högre risk. Appen innehåller videoklipp med övningar som kan motverka riskfaktorer för skador.

Knäskydd i förebyggande syfte

Mycket lite forskning har utförts på knäskydd och ortoser i förebyggande syfte för korsbandsskada och det finns därmed idag inte tillräckligt med stöd för att rekommendera utövare av risk-sporter användande av stöd eller ortoser just förebyggande.

Referenser

Agel, J., Rockwood, T., Klossner, D., (2016). Collegiate ACL Injury Rates Across 15 Sports: National Collegiate Athletic Association Injury Surveillance System Data Update. Clin J Sport Med.

Chappel, J. D., Creighton, R. A., Giuliani, C., et al., (2007). Kinematics and Electromyography of Landing Preparation in Vertical Stop-jump: Risks for Noncontract Anterior Cruciate Ligament Injury. Am J Sports Med.

Davies, G. J., McCarty, E., Provencher, M., et al., (2017). ACL Return to Sport Guidelines and Criteria. Curr Rev Musculoskelet Med.

Hewett, T. E., Myer, G. D., Ford, K. R., (2006). Anterior Cruciate Ligament Injuries in Female Athletes: Part 1, Mechanisms and Risk Factors. Am J Sports Med.

Huston, L. J., Greenfield, M. L., Wojtys, E. M., (2000). Anterior Cruciate Ligament Injuries in the Female Athlete. Potential Risk Factors. Clin Orthop Relat Res.

Maffulli, N., Binfield, P. M., King J. B., Good, C. J., (1993). Acute Haemarthrosis of the Knee in Athletes. A Prospective Study of 106 Cases. J Bone Joint Surg Br.

Markolf, K. L., Mensch, J. S., Amstutz, H. C., (1976). Stiffnes and Laxity of the Knee – The Contributions of the Supporting Structures A Quantitative in Vitro Study. J Bone Joint Surg Am.

Myer, G. D., Ford, K. R., Barber Foss, K. D., et al., (2009). The Relationship of Hamstrings and Quadriceps Strength to Anterior Cruciate Ligament Injury in Female Athletes. Clin J Sports Med.

Zebis, M. K., Andersen, L. L., Bencke, J., et al., (2009). Identification of Athletes at Future Risk of Anterior Cruciate Ligament Ruptures by Neuromuscular Screeing. Am J Sports Med.