Plattfot och lågt fotvalv hos barn

Skribent Mikael Boije af Gennäs, leg. fysioterapeut
Granskare Daniel Öhlin, leg. fysioterapeut.
Uppdaterat 2018-09-28
Dela
Gilla

Hitta vårdgivare med kunskap om Plattfot och lågt fotvalv hos barn

Plattfot och lågt fotvalv hos barn

Barns fötter, som resten av kroppen, utvecklas och växer. När vi föds är fotvalven till synes obefintliga pågrund av en fettansamlig där hålfoten ska vara. Under tillväxten reser sig hålfoten. För de flesta reser sig alltså valvet successivt under småbarnsåren men det är ändå vanligt att barns fötter har låga fotvalv även upp till lågskoleåldern. Vanligtvis är det normalt och orsakar inga besvär. I enstaka fall kan barnets fötter orsaka lidande och en utredning av fötterna kan då vara viktig. Behandling med skoinlägg är vanligt och kan vara en bra metod att få bukt på problem som härstammar från fötterna. Det är dock viktigt att veta när skoinlägg rekommenderas då fötter utan symtom kan vara normalt och skoinlägget då kan orsaka smärta istället för att hjälpa.

Olika fottyper

Barns fötter, på samma sätt som vuxnas, klassificeras efter deras fottyp. En fottyp beskriver fotens egenskaper i form och under rörelse. Utöver en neutral fottyp kan barn ha låga fotvalv (plattfot/pes planus) eller höga sådana (pes cavus) SAMT vara av mjuk eller stum typ. Fotens styvhet baseras på fotens förmåga att röra på sig under belastning och rörelse. Det finns ingen enhetlig beskrivning av vad som är en neutral fottyp eller plattfot hos barn men här är vår beskrivning:

  • Neutral fot – det finns ett fotvalv, eventuellt lågt, men det går att få in ett finger mellan navikulare* och underlaget i stående samt att hälbenet är i neutral position (lutar varken kraftigt utåt eller inåt).
  • Plattfot – avsaknad av fotvalv. Det går inte att få in ett finger mellan navikulare och underlaget i stående.

*Navikulare – det benutskott på Os navikulare åsyftas. Det kan känns som ett hårt ben på insidan mellanfoten/hålfoten. Underkanten på det benutskottet används vid bedömning av fot.

Här är tre vanligt förekommande klassificeringar för avvikande fottyper, vilka ofta är de som vården kontaktas för.

  • Lågt fotvalv och mjuk fot (Pes Planus Flexibel)
  • Lågt fotvalv och stum fot (Pes Planus Fixed)
  • Högt fotvalv och stum fot (Pes Cavus/equinus)

En fot av en mjuk karaktär innebär att foten får ett lägre fotvalv vid belastning men då foten avlastas eller vid en aktiv tåhävning så reser sig fotvalven.

Ett lågt fotvalv med en mjuk fot (typ 1) är den i särklass vanligaste av de avvikande fottyperna och dessa individer lider mycket sällan någon risk för skador eller smärta.

Stumma fötter där fotvalvet inte förändras vid belastning eller avlastning (typ 2 och 3) är ofta mer problematiska och bör undersökas av vårdgivare med kunskap om barnfötter för att utesluta skador samt för rekommendation om eventuella åtgärder.

När ska man söka vård?

Om ens barn besväras av smärta i fötter, oavsett fottyp, eller om barnets förmåga att gå, springa eller utföra fysisk aktivitet upplevs hindrad av någon orsak är det alltid bra att söka vård hos Vårdcentral eller Fysioterapeut. Gärna hos någon med ”specialkunskap om fotbesvär hos barn”.

Om barnet har låga fotvalv och inte har några besvär är det ofta ingen orsak att söka vård. Undantaget är barn med låga fotvalv där hålfoten inte reser sig när barnet står på tå. Då är det bra att få foten undersökt även då inga besvär finns.

Höga fotvalv kan vara orsakade av olika anledningar, i de fall då barnet samtidigt besväras av böjda tår eller smärta i fötter så är det bra att söka vård.

Hitta vård

Mjuka fötter med ett lågt fotvalv (typ 1)

En fot med ett högt fotvalv i avlastat läge, till exempel i sittande eller liggande men som tappar fotvalvets höjd vid belastning klassificeras som en mjuk fot. Vid undersökning av denna fottyp utförs alltid en tåhävning där fotens rörelse utvärderas. Vid en mjuk fot reser sig då fotvalvet (till skillnad från en stum fot). Detta är normalt för barn och skillnaden mot en neutral fottyp är att foten sjunker ner i fotvalvet mer vid belastning. Det finns ingen vedertagen gräns för vad som avgör om foten är av neutral fottyp eller lågt fotvalv för barn utan bygger på en samlad bedömning.

Mjuka fötter och låga fotvalv är vanligt förekommande och innebär sällan någon risk för skador eller framtida besvär. Denna fottyp är ofta ansedd som ett tecken på en stark och stabil fot. Det är dock viktigt att även se över barnets rörelsemönster, tågång är ett vanligt tecken på korta hälsenor som kan vara en orsak till smärta.

Den mjuka foten kan även uppstå som en följd av överrörlighet (ökad ledlaxitet) som vid Downs syndrom, Marfans syndrom eller Ehler-Danlos syndrom. Vid dessa sjukdomar är inte enbart fötter påverkade. En stramhet i vadmuskulaturen är i dessa fall vanligt förekommande.

Skador på underbensmuskeln tibialis posterior är ovanligt för barn med mjuka fötter med ett lågt fotvalv. Det kan dock förekomma i tidiga 20års åldern. Dessa unga, ofta idrottsaktiva, med mjuka fötter kan drabbas och klagar då på smärta på fotens insida under den inre fotledsknölen och mot fotvalvet. Dessa skador uppstår ofta för individer som utövar idrott som innebär snabba riktningsförändringar och hopp. Denna belastning leder till en ökad ansträngning i muskulaturen som kontrollerar den mjuka foten som då kan bli skadad.

Stumma fötter med lågt fotvalv (typ 2)

Då fotvalvshöjd inte ändras vid avlastning och behåller en plan struktur vid en tåhävning så indikerar det en stum fottyp. Vid undersökning av dessa fötter är rörligheten i mellanfoten begränsad.

Orsaken kan då vara en sammanväxt av mellanfotsbenen. Denna sammanväxt kan verifieras vid röntgenundersökning. Ytterligare kan spasticitet (ofrivillig kontraktion) av underbensmuskulatur eller skada på tibialis posterior förekomma.

Om ett barn misstänks ha denna fottyp skall det bedömas hos vårdgivare.

Stumma fötter med högt fotvalv (typ 3)

Vissa barn kan ha höga fotvalv. I många fall är detta ärftligt och beror på att föräldrarna har höga fotvalv. Höga fotvalv kan också uppstå som följd av neurologisk sjukdom. Detta upptäcks då ofta tidigt på t.ex. BVC. Höga fotvalv är mer ofta orsak till smärta i fötter än låga fotvalv.

Vid denna fottyp är fotvalvet konstant onormalt högt oberoende av belastning. Fottypen delas upp i två olika underkategorier. Vid den första är hälbenet inåtroterat vid belastning och vid den andra är hälbenet istället i en neutral position vid belastning men foten placeras i en nedåtvinklad position vid avlastning. Vadmuskulaturen ofta underutvecklad och tårna på den påverkade foten kan vara böjda i båda typerna.

Som nämnts ovan kan en stum fottyp med högt fotvalv kan uppstå som en följd av neurologisk sjukdom eller efter ett trauma mot foten. Denna fottyp kan dock även förekomma utan någon allvarlig orsak. Undersökning av bakomliggande orsaker är därför viktigt.

Förekomst av olika fottyper

De flesta nyfödda barn saknar helt ett fotvalv. Under de första åren utvecklas fotvalvet som mest. Bland barn i åldrarna 3-4 år har 44-70% ett lågt fotvalv. Vid 10 år har detta antal reducerats till 9-15%.

Den största andelen av barnfötter är av en mjuk fottyp. Bland 6 åringar har 44% ett lågt fotvalv och en mjuk fottyp men endast mindre än 1% har ett lågt fotvalv som är av en stum fottyp.

Förekomsten av höga fotvalv och stumma fötter varierar kraftigt och det finns inga direkta efterforskningar på barnfötter. Däremot så har en förekomst mellan 2-29% rapporterats för vuxna.

Låga fotvalv är vanligare bland pojkar än flickor. Överviktiga barn har i större utsträckning låga fotvalv. Viss koppling till etnicitet kan också förekomma.

Behandling

Behandling vid avvikande fottyper ska alltid grundas i en djupgående analys av barnets fot. Vid olika fottyper rekommenderas olika åtgärder, se nedan. I de fall då fottypen beror på en bakomliggande neurologisk sjukdom eller trauma ska dessa först utredas av läkare med relaterad kompetens.

Lågt fotvalv och mjuk fot (Pes Planus Flexibel)

Vanligen innebär denna fottyp ingen smärta och behandling med skoinlägg kan resultera i obehag och tillför då mer skada än nytta. Istället bör potentiell svaghet i höfter och bål utvärderas och åtgärdas om så anses nödvändigt. I många fall är det tillräckligt med skor med ett stabilt stöd kring hälen som de flesta gymnastik skor har. Om en barnet har en begränsad rörlighet i ankeln, vilket tyder på en kort hälsena, kan regelbunden stretching rekommenderas.

I de fall fottypen beror på en överrörlighet bör åtgärden riktas mot den grundläggande orsaken. Ytterligare kan regelbunden töjning av vadmuskulaturen rekommenderas.

Vid skada på underbensmuskeln tibialis posterior bör behandling riktas mot bakomliggande orsaker till skadan. Detta kan innebära specifik träning för fot och höft. I många fall rekommenderas också avlastning för muskel och sena med skoinlägg.

Lågt fotvalv och stum fot (Pes Planus Fixed)

En stum fot med konstaterat lågt fotvalv bör alltid utredas vidare av ortopedläkare med specialisering inom barns fotbesvär.

Högt fotvalv och stum fot (Pes Cavus/equinus)

I de fall då en neurologisk sjukdom eller trauma är orsaken bör neurolog- respektive ortopedläkare konsulteras. Då det inte föreligger någon tydlig orsak kan skoinlägg med fördel rekommenderas i kombination med töjningsövningar för fot och vadmuskulatur.

Referenser

Carr 2nd, J. B., Carr, Yang S. & Lather L. A.(2016). Pediatric Pes Planus: A State-of-the-Art Review. Pediatrics.

Dars S., Uden H., Banwell H. A., et. al. (2018). The efficacy of nonsurgical interventions for pediatric flexible pes planus: a systematic review: Update. PLoS One

Bouchard M. & Mosca V. S. (2014). Flatfoot deformity in children and adolescents: surgical indications and management. J Am Acad Orthop Surg

Dare D. M. & Dodwell E. R. (2014). Pediatric flatfoot: cause, epidemiology, assessment, and treatment. Curr Opin Pediatr

Schwend R. M. & Drennan J. C. (2003). Cavus foot deformity in children. J Am Acad Orthop Surg