Artros

Artros är ett medicinskt begrepp för sjukliga förändringar i lederna. Alla leder kan drabbas och det är ett mycket vanligt besvär. Sjukdomen innebär en gradvis nedbrytning av brosket som täcker ledens benändar vilket leder till stelhet, belastningskänslighet och värk. Artrosen kan vara mer eller mindre svår och medföra allt från lindriga besvär till påtagligt plågsamma. Den bästa behandlingen mot artros är information om sjukdomen samt fysisk aktivitet och träning och detta bör sättas in så tidigt som möjligt efter symtomdebut. Det finns även bra behandlingsmetoder för att lindra värk samt dämpa irritation och inflammation i leden.


Artros, artrit, reumatoid artrit, reumatism

  • Artros kan uppstå i kroppens samtliga leder men det är ovanligt att artros debuterar i fler än en led. När så ändå sker är det sannolikt ärftligt betingat. Det finns beräkningar att uppemot 10% av befolkningen har någon form av artros, vanligen debuterande med stigande ålder. Denna websida handlar om just artros.
  • Artrit är det samlade medicinska begreppet för den inflammation i leden eller lederna som kan följa av artrosdebuten. Artrit kan också drabba en led efter skada och är då en naturlig del i läkningsprocessen och är övergående.
  • Reumatoid artrit – RA (reumatisk artrit eller vanligen kallad ledgångsreumatism) är en inflammatorisk ledsjukdom och den mest kända reumatiska sjukdomen. Den drabbar mellan 0,5 – 1 % av befolkningen. Beteckningen polyartrit som används i detta sammanhang betyder att flera leder är engagerade. Vid RA är det oftast smålederna i tår och fingrar som inflammeras. Vanligen utvecklas besvären symmetriskt lika på vänster och höger sida. Sjukdomen drabbar kvinnor före menopaus oftare än män i motsvarande åldersspann, efter menopausen är dock prevalensen (förekomsten) mer lika bland män och kvinnor. Sjukdomen debuterar vanligast mellan 45-65 år. Besvären är större/starkare under vissa perioder då artriten (inflammationen) under dessa så kallade skov är mer uttalad. Det är mycket viktigt att tidigt få rätt diagnos och adekvat behandling för att förhindra ett förvärrat tillstånd där brosk och leder angrips.
  • Reumatism är egentligen ett samlingsnamn för ett hundratal olika sjukdomstillstånd i lederna. En del av dessa kan förklaras av en pågående inflammation. Man beräknar att uppemot 25% av befolkningen har någon form av reumatisk sjukdom. Genom arkeologiska fynd har man kunnat påvisa att sjukdomen förekommit långt tillbaka i mänsklighetens historia. Det är således långt ifrån någon nutida folksjukdom. En reumatisk sjukdom kan yttra sig i form av allt från rätt lindriga besvär till mer handikappande och såväl män, kvinnor, barn och gamla kan drabbas. En indelning av reumatiska sjukdomar brukar göras i a) icke inflammatoriska b) lokala inflammatoriska artriter eller c) systemiska artrossjukdomar.

Symtom vid artros

De vanligaste symtom vid artros är smärta, svullnad, stelhet och krepitationer (ledknaster) och dessa leder naturligt till nedsatt aktivitetsförmåga hos den drabbade. Ofta utlöses den första smärtan vid en begynnande artros efter en extra hård ansträngning av leden som vid upprepad kraftig belastning eller ihärdiga och ensidiga rörelser, men den kan också komma smygande eller ”plötsligt vara där”.

Vid framskriden artros lider man framför allt av belastningsrelaterad värk från den drabbade leden. Det kan vara igångsättningssmärta och upplevd ledstelhet då man börjar belasta leden efter vila samt värk efter aktivitet. Efterhand infaller gradvis ökad stelhet och man kan ha värk även i vila. Vid fortsatt försämrad artros minskar aktivitetsförmågan successivt. Artrosutvecklingen kan avstanna och symtomen mildras, men aldrig gå över. Bäst chans till minskade besvär sker om patienten förstår sjukdomstillståndet och gör rätt förändringar.

Så här ställs diagnosen artros

Diagnosen ställs vid undersökning hos fysioterapeut eller läkar. Normalt räcker en manuell undersökning av lederna och att patienten berättar om sina besvär. Vårdgivaren ställer utifrån detta diagnos och presenterar lämpliga behandlingsalternativ och egenvård. Röntgenundersökning är en osäker metod vid begynnande och lätt artros men kan fastställa en långt framskriden sådan. Artroskopi kan tidigare än slätröntgen registrera de broskförändringar som är förenliga med artros, men det är inte lämpligt att genomföra artroskopi på samtliga leder där artros misstänks föreligga. En annan orsak till att den kliniska undersökningen har störst betydelse vid diagnosställandet är att även röntgenidentifierade brosk-, ledförändringar kan vara symtomfria för patienten. Röntgenundersökning, MR-undersökning eller artroskopi kan istället göras då diagnosen är oklar och/eller då förväntat behandlingsresultat uteblivit.

När och var skall jag söka hjälp?

När ledvärk efter till exempel fysisk ansträngning inte vill ge med sig, återkommer eller förvärras kan det vara skäl att söka råd, förklaringar och hjälp. Du kan då vända dig direkt till en fysioterapeut på en rehabmottagning eller till läkare på en vårdcentral för undersökning, diagnos, råd, egenvård och behandling. Patienter som har besvär i knä eller höft kan med fördel vända sig direkt till en fysioterapeut utan föregående läkarbesök eftersom omgående omhändertagande med information och egenvård rekommenderas. Patienter kan söka och boka tid hos både fysioterapeut och läkare direkt utan remiss. Har smärtan/besvären kombinerats med feber och allmän trötthet eller svullnad och rodnad över leden bör man kontakta sin vårdcentral för att utesluta exempelvis ett inflammatoriskt tillstånd eller reumatisk sjukdom.

Behandlingsförfarande vid artros

I dag finns ännu inget botemedel mot artros men ändå goda förutsättningar att lindra och bromsa utvecklingen. Med rätt kunskaper om sjukdomsorsak, förlopp, behandling och egenvård kommer de allra flesta att leva ett normalt liv utan större inskränkningar.

Vilken behandling som skall sättas in beror på en sammanvägning av följande faktorer:

  • Patientens smärta och vilken funktionsnedsättning denna ger.
  • Graden av ledskada.
  • Andra sjukdomar i patientens omgivning.

Behandlingen följer en behandlingstrappa där den första delen bör erbjudas alla och efterföljande behandling erbjuds beroende på behov.

Behandlingstrappa vid artros

Behandling vid artros

Egenvård och artrosskola är den viktigaste behandlingen

Den viktigaste behandlingsformen är faktiskt god information. En välinformerad patient förstår sin sjukdom, vet hur träning ska bedrivas, övningar utföras och är motiverad att utföra dessa. Med kunskap och egenvård kan man därmed lindra besvären och skjuta upp framskridande svårare besvär. Fysisk aktivitet så att muskelfunktionerna stärks är nästan alltid en första åtgärd. Ett normalt idrottande uppmuntras och utgör ingen risk för att få artros eller förvärra en utbruten artros. Tvärtom är i princip all fysisk aktivitet bra, vilket bland annat kan förklaras av att näringsförsörjningen till brosket, som inte är blodförsörjt, sker genom att näringsrik ledvätska pressas och sugs ut och in genom broskvävnaden på grund av den kompression och dekompression som brosket utsätts för vid aktivitet. Dessutom blir en vävnad som regelbundet utsätts för viss belastning ”tränad” att klara denna belastning, varför regelbunden motion och träning är viktig för både skadade och friska vävnader och ledytor.

Träning är en färskvara

Träning är i högsta grad en färskvara, kontinuitet om än i all enkelhet är en förutsättning för bestående nytta. Information och lämpligt träningsprogram kan man få av sin fysioterapeut. Träning under fyra veckor efter ett individuellt utformat träningsprogram har visat sig effektivt för att minska smärta och stelhet och för att öka funktionen i det dagliga livet. Träningen kan utföras i hemmet men förbättringen blir större om den sker i hemmet parallellt med övervakad och handledd träning hos en fysioterapeut. Vid ledbesvär i höft eller knä finns så kallade artrosskolor dit patienter är välkommna för utbildning och tips på egenvård.

Stödjande ortoser

Det finns också olika hjälpmedel och ortoser som kan avlasta besvären i utsatt led samt specialdämpade skor som minskar besvären vid gång. I den medicinska webbutiken fyseum.se finns samlade hjälpmedel för just artros.
GenuTrain knäskydd vid artros Rhizoloc tumbasortos vid tumbasartros

Därför är träning bra för brosket, både vid och utan artros

Vid artros har det skett en obalans i broskets uppbyggande och nedbrytande process vilket resulterat i att nedbrytningstakten blivit sjukligt hög. Brosk (även ”friskt” sådant) får inte näring via blodkärl inne i broskvävnaden utan genom att ledvätska sugs in och ut genom broskvävnaden och det är själva belastningen av leden som åstadkommer detta flöde av ledvätskan. Då leden belastas komprimeras brosket vilket pressar ledvätska ur brosket. I nästa obelastad fas dekomprimeras brosket och ledvätska sugs då istället in. Brosket kan därav liknas vid en tvättsvamp. Om tvättsvampen ligger oanvänd på en torr yta så drar den ihop sig samt blir torr och hård. Om tvättsvampen ligger på en fuktig yta och samtidigt pressas på några gånger så suger den vätska ut och in genom sig och blir svälld, glatt och mjuk. Man kan likna ytan på brosket vid ytan på en tvål. Om en tvål får ligga oanvänd så blir den torr och sträv på ytan, men då den gnids på ihop med vatten så blir ytan fuktig och hal. Anledningen till att broskytan blir hal beror på att brosket får en proteinmolekyl på ytan då den utsätts för belastning. Se nedan på de två illustrationerna rörande detta.

Brosk liknas vid en tvättstvamp och en tvål.

 

Artros och brosk med och utan belastning.

Behandlingsmetoder och smärtlindring vid artros

Det finns olika alternativ för smärtlindring, vilket kan ges bland annat för att dämpa besvär så att träning kan utföras, men även för att göra vardagaktiviteter mindre besvärande. Smärtlindring kan åstadkommas genom vanliga värktabletter, genom akupunktur, TENS (transkutan elektrisk nervstimulering) eller ultraljudsbehandling. Vid akuta och svårare besvär ges en eller flera kortisoninjektioner i leden. Hyaluronsyra (tuppkamsextrakt) som också använts som ledsmörjande behandlingsmetod får patienten idag själv bekosta, efter Läkemedelsverkets beslut från 15 juni 2010, då den inte anses kostnadseffektiv. Operation kan vid långt framskriden artros bli aktuellt och ena eller båda ledytorna byts då ut mot protes. Detta är mest förekommande i knä eller höft, men även axelledsproteser operaras idag in med gott resultat.

Orsak till artros

Orsaken till sjukdomsutvecklingen är fortfarande inte helt klarlagd och mycket forskning pågår för att förstå artrosens uppkomst och förlopp. Man vet dock att hård, ensidig belastning av leden, tidigare ledskada samt övervikt är riskfaktorer. Kön, ålder och ärftlighet påverkar även det utfallet av artros. Kvinnor och äldre personer löper större risk att drabbas än män och personer i yngre ålder.

Det som händer vid artrosutveckling är att leden, som vid normal funktion utgörs av ett effektivt självsmörjande system, råkar i obalans. En led består av bland annat broskbeklädda benytor, ledvätska som flödar i och ur brosket och runt i leden samt en ledkapsel som ligger runt leden och innesluter leden. Det några milimeter tjocka ledbrosket liknas vid en fiberarmerad vattenbindande gel som vid kompression (belastning) släpper vätska och vid dekompression (avlastat läge) suger vätska. På detta sätt får broskvävnaden sitt näringsutbyte, till skillnad från de flesta andra vävnader där syre- och näringstillförsel sker genom blodkärl. I det ytliga lagret av broskvävnaden är vattenmolekyler bundna vilket gör att vävnaden fungerar som en ballong som pressas samman, detta ger den stötdämpande effekten. I en normalt belastad och frisk led pågår en ständig process av nedbrytande och uppbyggande av broskvävnad, men i en led som drabbats av artros eller utsatts för för stor eller för lite belastning uppstår en obalans i denna process och broskets sammansättning förändras. Broskkvaliteten kan då försämras och förtunnas i en onormalt hög takt. Dess stötdämpande funktion avtar och ytan blir mindre glatt. Med tiden ökar nötningen på ledens mötande benytor, vilket efterhand medför en benpålagring och felställning i leden. Senare studier visar dock att artrosutvecklingen (mätt på röntgenbilder) kan stå stilla under flera år och att endast en bråkdel av patienter som diagnostiserats för artros slutligen opereras.

Vilka får artros?

I studier på nordamerikaner och nordeuropeer har genom röntgen spår av artros i minst en ledgrupp, påvisats hos en tredjedel av befolkningen i åldersspannet 25–74 år. Det innebär dock inte att alla med spår av artros kommer utveckla besvär. Många kan ha till och med en måttlig form av artros utan att för den skull lida av påtaglig värk eller rörelseinskränkning. Man beräknar att uppemot 10% av befolkningen utvecklar artros. Både män och kvinnor i alla åldrar kan drabbas, även om förekomsten är vanligare hos kvinnor. Normalt följer besvärsdebuten stigande ålder, det vill säga att ju äldre man är desto större risk att drabbas. En viss ärftlighet för artrosutveckling föreligger. I kvinnliga tvillingstudier har påvisats ärftligt samband till knä- och höftartros (Paul Creamer, Marc C Hochberg; Seminar Osteoarthritis, Lancet 1997; 350:503.09). Sedan länge är även det ärftliga sambandet känt vad gäller Heberdens knutor (artrosform i fingrarna). Artros förekommer oftast i händer följt av fötter, knän och höfter.

Vilka löper större risk att drabbas?

Det finns vissa samband till yrkesgrupper med hårt monotont arbete med upprepat knäböjande, klättrande eller tunga lyft. Exempel på yrken där ökad risk för artros föreligger är brandmän, lantbrukare och varvsarbetare. Personer med kraftig övervikt löper också större risk liksom personer som inte håller kroppen i trim med t ex motion eller normal idrottsutövning. Elitidrott där stora skaderisker föreligger utgör däremot en tydligare riskgrupp. De som fått en skada på menisk och/eller korsband har i 50% av fallen utvecklat artros 15-20 år senare. Tyvärr syns ingen minskad risk att drabbas av artros hos dem som åtgärdat den skadade menisken eller korsbandet med kirurgisk åtgärd.

Riskfaktorer vid artros

Leder som drabbas av artros

Artros kan uppstå i kroppens samtliga leder som till exempel fingerled, stortå-, knä- eller höftled.

Artros i fingerled

Artros i fingrarnas leder är den mest förekommande artrosformen och vanligast är det att tummens basled drabbas. I de övriga fingrarna är det framför allt fingrarnas ytterleder som drabbas vilket medför smärta, ömhet och minskad rörlighet. Periodvis kan inflammation följa. Fingrarna kan få felställda leder och knutor kan uppstå. När detta drabbar fingrarnas ytterleder kallas tillståndet för Heberdens knutor. Då felställning och knutor drabbar mellan-lederna kallas tillståndet för Bouchards knutor. Artros i fingerlederna drabbar mest kvinnor och det finns en ärftlig koppling till att utveckla sjukdomen. Efterhand som leden stelnar avtar styrkan i besvären. Behandling inriktas på att lindra besvären och förbättra funktionen. Det är även vanligt med artros i tumbasleden vilket kan vara handikappande för den drabbade då den viktiga greppförmågan blir påverkad.

Tumbasartros

Tumbasartros är en form av ledsvikt som främst drabbar kvinnor efter klimakteriet men även yngre kvinnor och män drabbas. Tumbasen är en av de vanligaste lederna som drabbas av artros och då tummen har en viktig funktion kan tillståndet leda till stora besvär. Besvären börjar oftast med smärta och stelhet eller svullnad kring leden. Besvären kommer och går i början men övergår ofta i mer konstanta smärtor. Tumbasartros behandlas i första hand för att man skall slippa eller minska smärtan. Tidig behandling kan bestå av friktionsmassage av ledkapseln eller utprovning av stödskena för att avlasta och skydda leden kombinerat med läkemedel.

Artros i stortåleden

Uppkomst av artros i stortåns grundled, Hallux Rigidus, kan oftast inte förklaras av någon enskild händelse men skador och belastning i leden anses öka risken för uppkomst. Artrosutvecklingen sker gradvis och gör sig påmind genom att det gör ont när man går. Stortån kan bli stel och svullen. Man kan få god hjälp mot besvären av rätt sko och sula som avlastar och kan hålla stortån i mer fixerat läge där den inte behöver böjas. Kortisoninjektioner kan ges i den smärtande leden och ibland är operation ett alternativ. Operation vid hallux rigidus sker som dagkirurgiskt ingrepp där patienten går hem samma dag. Det är ovanligt att Hallux Rigidus manifesterar sig samtidigt med Hallux Valgus.

Knäartros

Med stigande ålder är det naturligt att nybildningen av ledbrosk gradvis försämras. Vid knäledsartros inträder en sjuklig förändring i denna process och nedbrytningen av brosket påskyndas. Dess normalt glatta yta som gjort att benändarna mjukt kunnat glida mot varandra blir nu alltmer ojämn och trasig. När ledens benytor mer oskyddat möter varandra gör det ont, ibland redan vid vanlig gång. Smärtan kan kännas från olika håll runt knät och ibland svullnar knät. Inflammation kan periodvis uppstå i leden.
Basal behandling vid knäartros är träning. Genom att träna benmusklerna och motionera kan smärtan minska. Är man överviktig hjälper det att gå ner i vikt. Det finns också mediciner att lindra smärtan, varav en del ges via injektion i leden. Vid svår och långvarig artros kan inoperation av konstgjord knäledsprotes bli aktuell. I dag görs över 10 000 sådana operationer årligen.

Höftartros

Vid höftledsartros, liksom vid andra artrosformer, påverkas alla delar i leden; brosket skadas, det blir ojämnheter i ledytan och benvävnaden förändras. Symtomen är smärta vid rörelser, stelhet i leden och sämre rörlighet. Vid mer utvecklad artros kan smärta uppträda även i vila. Smärtan brukar framför allt kännas i ljumsken och kan stråla ner längs framsida lår ner mot knät, men ibland också utåt höften. Ett vanligt kännetecken på höftartros är svårigheter att sitta med korsade ben. Framskriden artros kan vidare leda till olika grad av haltande gång. Typiska tecken är att det brukar vara svårt att ta ut steget samt att det gör mindre ont vid gång då man lutar sig över den onda sidan när man tar steget över det benet. Detta kan verka konstigt men härigenom blir belastningen mindre över den drabbade höftleden eftersom musklerna över leden inte behöver kopplas på och ytterligare komprimera leden.
Denna smärtundvikande, vaggande gång leder emellertid till att musklerna på utsidan höften försvagas och behöver efter en eventuell protesoperation tränas upp igen.
Vid höftartros görs en klinisk undersökning som vid behov kompletteras med röntgen. Initialt inriktas behandlingen på smärtlindlindring och träning hos sjukgymnast. Smärtlindrande medicin kan också vara till hjälp. Att operera in en höftledsprotes är en vanlig metod vid långt framskriden artros och kan i dag göras långt upp i åldrarna.

Kan artros undvikas eller förebyggas?

Kanske genom att:

  • Vara regelbundet aktiv under hela livet.
  • Undvika många års tungt, ensidigt kroppsarbete.
  • Undvika övervikt.
  • Undvika elitidrotter där ökad risk för menisk-, korsbands- och broskskada föreligger.

Vanliga frågor

Ställ gärna ytterligare frågor i vårt forum

Fråga: ”Är det skadligt eller farligt att löpträna vid artros?”
Svar: Det finns tecken på att brosket bryts ned vid långdistanslöpning (marathon) på friska individer, men återgår till normalstadie strax därpå. Det finns dock ingen forskning som tyder på att löpning fortskrider förloppet vid artros, men det finns forskning som tyder på motsatsen, alltså att det sinkar utvecklingen. Denna forskning är inte helt tillförlitlig på grund av ett mycket litet urval.
Sunt förnuft råder, lyssna på kroppen. Om du upplever att löpning ger ökande smärtor så är det viktigt att dra ner eller att avstå.

Vårdgivare som arbetar med artros